Helgen har varit helt suverän, mamma och Lillan besökte på lördagen Dansfeber och hade en helmysig kväll. Jag var rädd att Lillan skulle bli trött eftersom det blir rätt så många timmar men det gick jättebra. Efter inspelningen fick hon en chans att träffa alla artister som dansat. Vi fick fotografera Fröken Sverige gänget, doktor Åsa och bäst av allt skådisen Joakim som Lady Gaga. Lillan somnade så sött med sitt Happy Meal i knät medan vi susade hemåt genom Stockholmsnatten.
Jag har dock ett dilemma som gjort sig än mer tydligt under helgen. I området där vi bor finns massor med barn, i alla åldrar. Bland tjejerna är lillan yngst och det ställer ibland till problem. Det finns två tjejer, en är 12 och en är 6 och de kan komma och ringa på här upp till fem gånger om dagen på helgen. Vi tycker inte att de är särskilt lämpliga lekkamrater, de har ett väldigt destruktivt sätt- bara igår lyckades de ha sönder Lillebrors bilbana medan Lillan satt med mig och såg på reprisen av Dansfeber. Vad gör man? Jag känner att de här större tjejerna bara utnyttjar Lillan som är för liten för att se det. När Lillan (som får uppleva ganska mycket) försökte berätta om våran lördagsutflykt till dansfeber så satt de bara och hånskrattade (avundsjuka?) vilket gjorde lillan väldigt ledsen. Det är mycket mer än detta som hänt men det skulle bli en hel uppsats. Jag gillar inte den här situationen och gör istället så att jag försöker aktivera henne på andra sätt, ringa andra kompisar, pyssla hemma eller annat. Jag kände mig allmänt ledsen igår och pratade med mamman till en av tjejerna, vad skulle du göra?
Åh, sådant är så svårt. Jag har haft en lite liknande situation med en granntjej på vårt sommarställe och jag har gjort så här: dels har jag redan från början varit väldigt tydlig med henne (ett av problemen är att det inte är någon idé att prata med föräldrarna), sagt vilka regler som gäller hemma hos oss och vilka konsekvenserna blir ifall man inte följer dem. De första åren försökte jag se till att de mest lekte utomhus (nu är ju detta på vårt sommarställe) för då kunde de ju inte stänga in sig eller dölja sina påhitt på annat sätt. Nu är min flicka så pass stor (8 år) och jag pratar mycket med henne om rätt och fel, hur hon känner sig, om hon har roligt när hon leker med den och den, varför osv, osv...
SvaraRaderaOm det har varit dagar när jag inte har velat ha den andra tjejen hemma hos oss så har jag förvarnat min flicka redan vid frukosten så att hon varit med på att säga stopp redan i dörren. Nu är min flicka och grannen lika gamla, så det blir antagligen lite lättare där, men i princip tror jag på öppenhet och tydlighet. Granntjejen vet nu precis var hon har mig, vet att det kan vara jättekul hemma hos oss om man uppför sig som sig bör...
Visst skulle man vilja förbjuda vissa bekantskaper, men samtidigt måste ju barn lära sig att umgås med olika sorters människor, gärna när de är så små att föräldrarna kan vara med och styra upp. Annars skulle det kanske komma som en chock i skolåldern och vad gör man då?!
Jag hoppas att det löser sig för er. Nyfiken: vad sa mamman?
Carro, tack för ditt långa svar! Jag har också försökt vara tydlig med regler och så hemma hos oss men det känns som om jag pratar för döva öron. De hade suttit inne i mitt arbetsrum och pysslat (so far so good) men så smet de stora tjejerna ut och började leka med något annat medan Victoria städade här inne. Jag gick genast och sade till tjejerna att de skulle gå in och hjälpa till varpå den största (12-åringen) sa - "skiter väl jag i!!! Jag fick säga åt dem tre gånger innan de faktiskt städade upp här inne. Att de inte lyssnar är väl en sak men när de börjar bli uppkäftiga blir jag riktigt arg. Jag märker när V blir ledsen och tröttnar och då frågar jag henne om jag ska be dem gå hem, JAAAAA, säger hon då. V brukar kunna säga ifrån redan i dörren att hon inte vill leka men när de kommer med 10 minuters intervaller är det som om hon inte rokar stå emot mer och släpper då in dem. Jag känner som du, man kna inte förbjuda bekantskaper men jag känner mig så rådvill och vet inte riktigt hur jag ska göra när mammahjärtat blöder för att de är så taskiga mot V.
SvaraRaderaVad mamman sa, hon sa att de har stora problem med flickan och det kändes som om hon blev lika ledsen som jag kände mig. Det här är 6-åringen. Hon har precis börjat skolan och har stora behov av att hävda sig. Mamman ser då 12-åringen som problemet men jag tycker att de stora tjejerna är lika hemska båda två. Kanske för att den största drar med sig 6-åringen, det vet jag inget om. I alla fall så skulle hon ta ett snack med sin dotter och vi ska fortsätta prata om det här. Skönt att ändå kunna ha en diskussion om det :-)
Kram och tack!
Vi har haft ett liknande problem då en två år äldre pojke kommer till oss för att leka med min femåring, då han är äldre får ju han gå som han vill medan min femåring får ej lämna gården. Flera gånger har de varit på väg nånstans och jag har fått hejda dem. Han har ett stormigt hem och kan ha en taskig attityd. Både jag och min man är ju måttligt glada då han dyker upp, men vi låter dem leka men aldrig själva utan är alltid i närheten. Förbud kommer man ju inte långt med men som Carro skrev så tydliga regler för alla är väl enda sättet. Och till en början kanske de är uppkäftiga men om man står på sig kan de verkligen börja gilla en då all trots kan bottna i en önskan att få ha regler och ordning. Men det är ju inte alltid man har ork att fostra andras barn. Hoppas det löser sig.
SvaraRaderaVad skoj att ha varit på Dansfeber! Jag väntar med spänning på din tävling, vilket jag tycker är en annorlunda och bra tävling.
Usch, jag känner igen mig i ditt dilemma. Våra grannbarn är likadana, de kommer och ringer på varje helg och efter dagis nästan varje dag. De verkar tro att vår ytterdörr är en sån där saloondörr med svängdörrar; bara att springa in! De tar inte ens av sig skorna. De röjer som bara den bland mina barns leksaker och städar inte upp efter sig. De är ouppfostrade och högljudda. Jag förbannar mig själv för att jag är för snäll och konflikträdd och inte sagt ifrån på skarpen. I somras bestämde jag mig för att försöka markera för föräldrarna och bli mer bestämd, t ex vi leker bara utomhus. Det som verkligen öppnade upp ögona för mig var en händelse i somras. Bakgrunden är att flickan som är ett år äldre än Elise alltid har puttats och jag har aldrig sagt till utan tyckt att det är hennes föräldrar som ska säga till. (De har aldrig förmanat henne utan bara sagt att hon ska säga "förlåt". Men vad betyder det att säga förlåt för en treåring?!) Jag ångrar mig verkligen nu att jag kände att jag inte skulle fostra andras barn. Nu har Elise börjat putta tillbaka och i somras började flickorna puttas och grannflickans pappa röt åt min Elise och skällde ut henne, sa inget till sin dotter. Han var totalt blind för att hans älskade lilla flicka puttat min dotter i ett års tid och alltid börjar bråken! Då kände jag bara "nä, stopp nu!".
SvaraRaderaSå vad vill jag säga med detta? Att man blir som man umgås. Jag märker att Elise tar efter grannbarnens dåliga beteende när hon är med dem. Vill du verkligen att Lillan ska bli som tjejerna hon leker med? Jag tror man måste sätta gränser och markera vad som gäller "hemma hos oss". Men det är inte lätt, JAG vet! Jag har börjat fundera på om vi ska sätta upp ett staket mellan våra tomter så att grannbarnen inte ska kunna springa över så lätt. Jag tycker det var starkt av dig att prata med mamman! Jag har inte vågat prata med mina grannar ännu men ska försöka gaska upp mig och göra det vilket år som helst ;-)
kram
Åh vilket tufft dilemma!! Jag förstår verkligen ditt problem... Man vill ju inte utsätta sina barn för vänner som de inte trivs med. Jag tycker att barn ska få välja vänner hemma (så gör ju vi vuxna), det är annat på förskolan/skolan, där måste man lära sig att umgås med alla. Jag tror som ovanstående på en väldig tydlighet. Kanske du kan säga till dem tydligt när de kommer att det räcker med att fråga EN gång per dag. Och säger ni nej då så kan de inte komma och fråga igen. Och innan de kommer in gör klart att det är städning som gäller efter avslutad lek. Jag tror också att dessa barn ropar efter ordning och ramar. Men det ska ju vara något som ni orkar med och är villiga att ta på er. Orkar/vill ni inte så behöver ni stoppa dem vänligt men bestämt i dörren. Kram o lycka till/Anette
SvaraRaderaCamilla, tack för dina tankar. Jag kan också tänka mig att det handlar om barn som törstar efter ordning och reda. men...jag vet inte om jag orkar ta på mig det. Jag har hjälpt till väldigt mycket med sexåringen då hennes föräldrar jobbar mycket och våra barn går på samma fsk. Jag har hämtat, bjudit på middag och när det är bara V och den här flickan går det jättebra. Jag känner mig som värsta sortens tjatmamma, jag bara tjatar och är arg när de är här men som du skriver kanske det är det de är ute efter annars skulle de ju inte vilja vara här. Eller? Vad skönt att höra att fler haft samma dilemma.
SvaraRaderavi har också samma problem med det här att gå för långt. När man är 12 kan man ju till och med cykla till skolan själv medan jag vill att min femåring stannar inom vårat område. Ja, många problem blir det :-)
Kram
Mimmi, jag tror att du satte pränt på mina känslor. Alltså att jag inte jag menar INTE vill att min lilla V ska bli som de här tjejerna och det kanske är det som är mest jobbigt. Dessutom är det svårt att erkänna att man känner så :-) Nu har jag pratat med en mamma till en underbar liten tjej som bor i området efter vårat och vi ska se till att de börjar leka mer. vi har alltid lekt tillsammans, vi mammor har varit med och så de små bröderna också. Men vi kom överrens om att de är så stora nu att de faktiskt kan springa över till varandra. Jag tror att det blir lättare för Lillan att säga nej när hon har en annan kompis här.
SvaraRaderaDet kändes jättekönt när jag fått prata med mamman, jag fick liksom klä mina känslor i ord. Jag vet inte, man är ju så rädd att såra så det gäller nog att ta det när man känner sig helt redo på att ta reaktionerna som kan komma.
Kram och stort tack för ditt svar!
Ett hus i vitt, tack för alla tips! Att säga till dem att man bara knackar en gång var ju jättesmart, det ska vi tillämpa redan i eftermiddag :-) Hoppas att det fungerar. Det här med tydlighet verkar vara receptet på lösningen men som du säger så ska man ju orka också. Man jobbar ju varje dag med gränssättning för sina egna barn. Jag vet inte om jag pallar att göra det för två barn till och dessutom med en preeteen men jag ska göra mitt bästa.
SvaraRaderaKram
Som sagt när man känner att det blir för tufft att orka med (skulle jag med tycka, man har ju fullt upp med att uppfostra sina egna barn) så är det HELT OK också att bara säga kort till barnen när de kommer: "Vet ni den här helgen/dagen har vi bestämt att vi ska vara bara vi i familjen, så ni kan inte vara här idag". Tydligt utan omsvävningar, det förstår barn.
SvaraRaderaKram o lycka till!!